fredag 31 oktober 2008
En kanin förföljer mig...
I natt drömde jag om en kanin som glatt följde mig vart jag än gick.
Jag blev givetvis överlycklig. Den rullade glatt runt på marken och lät sig till och med bli klappad. Jag sa till mitt sällskap:
- Tänk va coolt om att alltid ha en tam kanin som hänger med en överallt!
Kaninen rullade än en gång runt på rygg och jag böjde mig ner för att klappa kaninen. Men denna gången satte den sina tänder runt min hand, bet till och jag hörde ljudet av hur mina ben krasades sönder...
Sen vaknade jag.
Jag blev givetvis överlycklig. Den rullade glatt runt på marken och lät sig till och med bli klappad. Jag sa till mitt sällskap:
- Tänk va coolt om att alltid ha en tam kanin som hänger med en överallt!
Kaninen rullade än en gång runt på rygg och jag böjde mig ner för att klappa kaninen. Men denna gången satte den sina tänder runt min hand, bet till och jag hörde ljudet av hur mina ben krasades sönder...
Sen vaknade jag.
torsdag 30 oktober 2008
Mitt skissförråd i fyra akter...
Döskalle
Saknade krokimodell denna dagen... så vad ska man egentligen göra?
Jag tror att det finns något magiskt här...
SJÄLVPORTRÄTTtisdag 28 oktober 2008
en tanke jag fick och ständigt återkommer till.
Det är bättre att vara ett freak ibland.
Hellre gå igenom värden med motsättningar än att gå igenom den med full acceptans...
Hellre är jag en idiot ibland än att jag ska vandra genom livet och ständigt kämpa för att unvika att vara en.
Men just nu inser jag att detta kanske är det paradoxala i mitt resonemang.
Hellre gå igenom värden med motsättningar än att gå igenom den med full acceptans...
Hellre är jag en idiot ibland än att jag ska vandra genom livet och ständigt kämpa för att unvika att vara en.
Men just nu inser jag att detta kanske är det paradoxala i mitt resonemang.
måndag 27 oktober 2008
ZOO & Jaha...två personliga fenomen
Angående existens
Jag har förvärvat förmågan att gå se hela världen som ett gigantiskt zoo. Ibland kan jag helt ställa mig utanför släktskapet med människosläktet och betrakta.
Det är som en reva i verkligeheten slits upp när detta händer, allt blir en surrealistiskt. Eller kanske just motsatsen, överdrivet realistiskt.
En tur med stadsbussen är en safarifärd genom okänd djungel fylld av varelser på två ben med olika färger och utstyrslar. Jag befinner mig i ett akvarium skyddad från en okänd värld.
För mig är utveckling inte ett svar på allt fler och växande frågor, snarare en bekväm kapitulation där min egen okunskap är bevisföremål A.
Angående död.
När jag var 16 så skulle jag köra över en motorväg med en moped. På grund av att jag hade solen i ögonen missade jag det faktum att en silverfärgad volvo 940 tänkte använda den biten av asfalten som jag var på väg till.
När jag såg bilen som var på på väg mot mig, den tiondels sekund innan allt skulle svartna. Tiondelen innan jag skulle befinna mig på en luftfärd mot ett närliggande dike.
Innan detta skedde hade jag ett av de där ögonblicken då allt plötsligt går väldigt långsamt. I det ögonblicket då jag såg bilen komma rakt mot mig och insåg att det var kört, att det var över och jag mycket snart skulle vara död.
Allt jag kunde höra just i det ögonblicket var min egen röst i trött resignation säga ordet ” Jaha...”
Jag undrar fortfarande vart detta lugnet kommer ifrån? Mitt primala jag verkar helt enkelt ha en lugnare inställning gällande döden.
Jag fattar faktiskt inte vad som hände sen, men jag vaknade upp i ett dike med ett brutet nyckelben och lätta brännskador. Min moped låg fem meter längre bort böjd till ett U.
Fråga mig inte hur det gick till.
Jag har förvärvat förmågan att gå se hela världen som ett gigantiskt zoo. Ibland kan jag helt ställa mig utanför släktskapet med människosläktet och betrakta.
Det är som en reva i verkligeheten slits upp när detta händer, allt blir en surrealistiskt. Eller kanske just motsatsen, överdrivet realistiskt.
En tur med stadsbussen är en safarifärd genom okänd djungel fylld av varelser på två ben med olika färger och utstyrslar. Jag befinner mig i ett akvarium skyddad från en okänd värld.
För mig är utveckling inte ett svar på allt fler och växande frågor, snarare en bekväm kapitulation där min egen okunskap är bevisföremål A.
Angående död.
När jag var 16 så skulle jag köra över en motorväg med en moped. På grund av att jag hade solen i ögonen missade jag det faktum att en silverfärgad volvo 940 tänkte använda den biten av asfalten som jag var på väg till.
När jag såg bilen som var på på väg mot mig, den tiondels sekund innan allt skulle svartna. Tiondelen innan jag skulle befinna mig på en luftfärd mot ett närliggande dike.
Innan detta skedde hade jag ett av de där ögonblicken då allt plötsligt går väldigt långsamt. I det ögonblicket då jag såg bilen komma rakt mot mig och insåg att det var kört, att det var över och jag mycket snart skulle vara död.
Allt jag kunde höra just i det ögonblicket var min egen röst i trött resignation säga ordet ” Jaha...”
Jag undrar fortfarande vart detta lugnet kommer ifrån? Mitt primala jag verkar helt enkelt ha en lugnare inställning gällande döden.
Jag fattar faktiskt inte vad som hände sen, men jag vaknade upp i ett dike med ett brutet nyckelben och lätta brännskador. Min moped låg fem meter längre bort böjd till ett U.
Fråga mig inte hur det gick till.
söndag 19 oktober 2008
Dagens citat
"Jag lever ett stilla liv. Jag har varit raggare en gång i tiden, va. Jag har haft långt hår va. Jag har haft skinnstövlar och läderbyxor och åkt raggarbil, va. Jag har levt livet med raggarna va. Jag har varit ihop med ett motorcyklistgäng, tatuerade va. Jag känner grabbarna. Dom säger det: Vi fixar det, grabben va. Vi ordnar dig va. Jag har varit med Göteborgare, Stockholmare. Jag har varit med alla va. Jag menar, jag har åkt lite överallt va.De känner mig, motorcyklistgänget som kommer till Göteborg va. De vet, vi fixar det grabben va, vi ordnar dig va. Jag har suttit i fängelse hos polisen en gång i tiden för fylla va. Ta lite bärs, lev livet va! Ha en flicka, en flickvän va. Så lever jag va. Jag har haft 22 tjejer i mitt liv va. Jag lever som ungkarl, pensionär, jag lever ett friskt liv va. jag trivs. Jag lever livet va, jag bara går, hej svejs va. Jag menar jag har dansat på diskotek va, ungdomsgårdar, grekiska föreningen. Jag har varit i slagsmål. Jag har varit lite överallt va. Jag har fått törnar va. Du vet, man måste, man ska inte vara rädd i livet va. Man ska, man ska tåla lite smällar va. Alltså, det, det,det kommer man långt med va. Jag är ingen bråkstake, jag hette Putte som barn va. Alltså jag var lite tuffare. Man måste vara tuff i livet och komma igång va. Är man hård, då, då, då skyggar dem va. Är man snäll, säger nej, ja, då går det inte va. Man måste va lite tuff va, hålla igång med stockholmare och så va, raggare, modsena, alla möjliga va. Dem känner mig."
Putte från dokumententären Snickeriet (1993)
Putte från dokumententären Snickeriet (1993)
onsdag 15 oktober 2008
tisdag 14 oktober 2008
I natt så drömde jag...
att jag var hungrig. Jag hade bröd och en stor ost på nattduksbordet. Jag åt av osten men kom på att det var en dröm. Så jag bestämde mig för att vakna.
Jag vaknade. Jag vandrande mot köksdörren. Men precis när jag skulle ta i handtaget så började jag krympa. Till slut kunde jag inte nå dörrhandtaget för att jag var för kort.
Jag stod och hoppade efter dörrhandtaget tills jag insåg att jag fortfarande sov. Jag bestämde mig för att vakna igen.
Jag vaknade. Jag vandrade mot dörren åter en gång. Denna gången öppnades dörren av sig själv. I köket stod tre kylskåp med öppna dörrar. Lamporna från kylskåpen färgade köket i ett gult sken. Jag insåg att kylskåpen stod på fel ställe och insåg att jag sov. Jag bestämde mig för att vakna.
Jag vaknade. Jag låg i sängen mot en rygg tillhörande en flicka i grönt linne. Jag frågade:
- Vem är du?
Hon svarade:
- Du vet vem jag är!
Jag vaknade ännu en gång. Denna gången på riktigt. Men jag visste inte vem hon var och jag kände mig inte ett dugg hungrig.
Jag vaknade. Jag vandrande mot köksdörren. Men precis när jag skulle ta i handtaget så började jag krympa. Till slut kunde jag inte nå dörrhandtaget för att jag var för kort.
Jag stod och hoppade efter dörrhandtaget tills jag insåg att jag fortfarande sov. Jag bestämde mig för att vakna igen.
Jag vaknade. Jag vandrade mot dörren åter en gång. Denna gången öppnades dörren av sig själv. I köket stod tre kylskåp med öppna dörrar. Lamporna från kylskåpen färgade köket i ett gult sken. Jag insåg att kylskåpen stod på fel ställe och insåg att jag sov. Jag bestämde mig för att vakna.
Jag vaknade. Jag låg i sängen mot en rygg tillhörande en flicka i grönt linne. Jag frågade:
- Vem är du?
Hon svarade:
- Du vet vem jag är!
Jag vaknade ännu en gång. Denna gången på riktigt. Men jag visste inte vem hon var och jag kände mig inte ett dugg hungrig.
måndag 13 oktober 2008
söndag 12 oktober 2008
Veckans summering
"Du har tappat ditt ord och din papperslapp, du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarens trapp och gråter så övergivet.
Vad var det för ord - var det långt eller kort, var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu - förrn vi föser dig bort, du barfotabarn i livet."
Nils Ferlin, 1933
onsdag 1 oktober 2008
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
