ZOO & Jaha...två personliga fenomen

Angående existens

Jag har förvärvat förmågan att gå se hela världen som ett gigantiskt zoo. Ibland kan jag helt ställa mig utanför släktskapet med människosläktet och betrakta.

Det är som en reva i verkligeheten slits upp när detta händer, allt blir en surrealistiskt. Eller kanske just motsatsen, överdrivet realistiskt.

En tur med stadsbussen är en safarifärd genom okänd djungel fylld av varelser på två ben med olika färger och utstyrslar. Jag befinner mig i ett akvarium skyddad från en okänd värld.
För mig är utveckling inte ett svar på allt fler och växande frågor, snarare en bekväm kapitulation där min egen okunskap är bevisföremål A.

Angående död.

När jag var 16 så skulle jag köra över en motorväg med en moped. På grund av att jag hade solen i ögonen missade jag det faktum att en silverfärgad volvo 940 tänkte använda den biten av asfalten som jag var på väg till.

När jag såg bilen som var på på väg mot mig, den tiondels sekund innan allt skulle svartna. Tiondelen innan jag skulle befinna mig på en luftfärd mot ett närliggande dike.
Innan detta skedde hade jag ett av de där ögonblicken då allt plötsligt går väldigt långsamt. I det ögonblicket då jag såg bilen komma rakt mot mig och insåg att det var kört, att det var över och jag mycket snart skulle vara död.
Allt jag kunde höra just i det ögonblicket var min egen röst i trött resignation säga ordet ” Jaha...”

Jag undrar fortfarande vart detta lugnet kommer ifrån? Mitt primala jag verkar helt enkelt ha en lugnare inställning gällande döden.
Jag fattar faktiskt inte vad som hände sen, men jag vaknade upp i ett dike med ett brutet nyckelben och lätta brännskador. Min moped låg fem meter längre bort böjd till ett U.
Fråga mig inte hur det gick till.